Tobias Fors

UPDATE: Bad link snuck through. Sorry.

I found a link to gotapi.com on Jon Tirséns blog. Check it out if you dabble in Rails as I do from time to time. Sweet!

Att ha “för mycket att göra” är något som belönas i många sammanhang. Det ser helt enkelt rätt snyggt ut att ha mycket att göra, och en kort stund kan det kännas ganska bra också.

Tyvärr är “för mycket att göra” även ett utmärkt sätt att skjuta produktiviten i sank både för sig själv och för de man samarbetar med. Tråkigt nog (eller turligt nog, beroende på hur man ser på saken) brukar eventuella negativa sideffekter inte vara lika tydliga som svetten som stänker från den mer än fullt sysselsattes panna. De små, frekventa, och kanske lite imponerande stånken om att “det är så otroligt mycket just nu” gör också sitt till för att dölja det faktum att mycket är på gång men bara lite blir gjort.

Arbetsdagens längd varierar, men dygnet har exakt tjugofyra timmar, för åtminstone alla jag känner. Den som säger sig ha ont om tid menar alltså egentligen att det finns för mycket att göra. Någon gång då och då kan väl det problemet lösas med hjälp av en längre arbetsdag, men för de allra flesta producerar nog övertid mer magsår än affärsresultat.

Vad är alternativet till att jobba mer? Det är att lära sig hantera sin arbetsbelastning på ett sätt som ger resultat trots att tiden är begränsad.

Att lära sig hantera sin egen arbetsbelastning kräver två verktyg. Det ena är en personlig insikt om att den kortsiktiga nytta det innebär att “ha många bollar i luften” alldeles för ofta resulterar i långsiktig ineffektivitet. Det andra är förmågan att prioritera.

Lyckligtvis är inte båda dessa rekvisit lika svåruppnåeliga. Det ena av dem är faktiskt ganska lätt: att göra en prioriterad lista.

Varför göra en prioriterad lista? Tänk så här. Det är osannolikt att alla de saker du “måste” göra är lika viktiga. Alltså är vissa saker mindre viktiga än andra (dööh). De sakerna hamnar långt ned på listan.

Vad hamnar långt upp på listan? Längst upp på listan hamnar de saker som ger mest fyrverkerier för minst krut. Vissa kallar dessa saker lågt hängande frukt. Jag kallar dem ninjagrepp. Alla vet ju att de fruktade ninjorna (se upp för dem!) besitter kunskap om enkla grepp med dödlig effekt. Liten insats, hög verkningsgrad, eller på corporate-speak: bra nytto-kostnadsrelation.
Varför är det så effektivt att göra en prioriterad lista? Två saker gör metoden effektiv.

Här kommer den första: du kommer förmodligen ändå inte hinna göra allt du trodde du var tvungen att göra. När tiden är slut vill du självklart hellre ha gjort viktigare saker än mindre viktiga saker.

Här kommer den andra: när du gör en, rak och stilig, prioriterad lista så tvingas du göra svåra val. Två saker på en prioriterad lista kan nämligen aldrig (aldrig!) vara lika viktiga. Du måste välja. När vi verkligen måste välja tvingas vi tänka efter, och när vi tänker efter får vi mer kunskap om vad som är viktigt. Då ökar sannolikheten att när dagen eller projekttiden är slut, så har vi faktiskt åstadkommit något av värde både för oss själv och för andra.

In the past, I have worked some with web content management systems. Both as a developer, and as a user. The state of the art can be summed up like this: web content management systems are typically crap. They seem to be written by developers for developers, not for fast and efficient publishing.

At Citerus, we still use a seemingly powerful but painfully unusable and inefficient CMS, for historical reasons. I have been looking around for an alternative for some time, but most of what I’ve tried so far suffers from the same issues: complicated user interface design.

I am now evaluating the Ruby on Rails-based Radiant. So far, things look good. Though it seems to lack well-written documentation, its simplicity makes it easy to get started with. It seems to have come about when the developers of the new ruby-lang site discovered that they, too, could not find a sensible content management system.

Det sägs att vi svenskar är svåra att lära känna, men att när man väl lärt känna oss är vi lojala vänner. Inget större fel med den approachen, slutresultat verkar ju bli bra. Ett problem finns dock. När vi är på jobbet har vi inte alltid flera månader eller år på oss att bygga upp relationer med varandra.

Bristen på tid, upplevd eller verklig spelar ingen roll, leder till ibland märkliga situationer. Som när en person i ledande befattning, något försenad såklart, stormar in i ett konferensrum och hälsar på en handfull människor han aldrig träffat förut med orden: – “Låt mig börja med att berätta hur vi ska göra saker på det här bygget”.

Kanske inte det bästa sättet att etablera en mänsklig relation. Kanske får vi inte alltid det gensvar vi förväntar oss när vi inleder nya relationer på ett sätt som förnekar vårt behov av djupare kontakt.

Låter det flummigt? Borde man inte kunna förvänta sig av relationer på jobbet att de är sakliga och professionella, snarare än djupa? Nej, ibland kanske man kan önska att det vore så, men jag tror inte man kan förvänta sig det. Jag tror inte ens att det är önskvärt.

Så måste man vara kompis med alla sina kollegor?

Nej, jag tror inte det. Men jag tror inte heller att man klarar sig helt utan djupare kontakt.

Genom sig själv känner man andra, lyder ordspråket. Tänk efter – hur reagerar du själv när någon du inte känner kommer till dig och ber dig om något? När en projektledare du aldrig träffat presenterar sig kortfattat, och berättar att du ska jobba med serverkoden, ger dig inloggningsuppgifter och försvinner?

Å andra sidan: hur reagerar du om någon du inte känner gör en uppenbart ytlig ansats att “intressera sig för dig”?

Personligen kräks jag lite lätt på båda tillvägagångssätten. Det första är kallt och obehagligt, det andra är sliskigt och beräknande.

Så vad är mellanläget? Vad är ett avslappnat sätt att lära känna sina kollegor, utan att det känns krystat och tillgjort?

Här är två saker som jag tycker fungerar ganska bra, och som du kan dra nytta av redan idag och utan att be om tillstånd.

För det första, och jag kommer inte ihåg var jag först hittade denna sköna slogan, men den är bra: “Warm-up is never wasted.” Inget möte blir bättre av att man hoppar över de inledande 2-3 minuterna småprat, hälsa (med handslag) på varandra, säga hej. Tvärtom, efter lite uppvärmning slappar gruppen som möts av, och resten av mötet blir effektivare.

För det andra: etablera relationen idag. Vänta inte tills du absolut måste. Hugg någon vid kaffemaskinen och prata en stund. Fråga vad de heter och vad de jobbar med. Kan de någon teknik du är nyfken på, eller har ni kanske gemensamma bekanta? Var har de pluggat?

Nysta lite. Krysta inte fram det, men var beredd på att du kanske måsta sträcka dig lite utanför komfortzonen, det måste i varje fall jag. Fråga om det du skulle vilja att någon frågade dig om.

Intressera dig för dina kollegor, så går arbetet lättare. Dessutom gör du en insats för att bryta legenden om svensken som svår att lära känna. Bara en sån sak.